Forensisk genetisk genealogi: så löser DNA-släktforskning brott

När spåren tystnat i decennier

Tänk dig en brottsplats där allt verkar förlorat. Inga vittnen, inga tips, ingen träff i polisens DNA-register. Bara ett biologiskt spår som ligger kvar i ett kylrum, år efter år, medan utredningen sakta svalnar till is. För de flesta kalla fall har det varit slutet på vägen. Men de senaste åren har en metod vänt upp och ner på den dystra logiken: forensisk genetisk genealogi, även kallad utredande genetisk genealogi.

Idén är lika elegant som den är tålamodskrävande. I stället för att leta efter gärningsmannen direkt, letar man efter hans släkt. Ett enda DNA-spår kan, rätt hanterat, peka mot ett helt släktträd, och i det trädet kan en utredare till slut ringa in en enda person.

Så fungerar metoden steg för steg

Grunden är att vi delar mer DNA med dem vi är släkt med. Ju närmare släktskap, desto större överlapp. En traditionell DNA-profil i polisens register bygger på ett fåtal markörer och ger bara träff på exakt rätt person eller mycket nära släkting. Forensisk genetisk genealogi använder i stället en betydligt mer detaljerad profil med ett stort antal genetiska markörer, ungefär samma typ som privatpersoner får när de gör ett kommersiellt släktforskningstest.

Denna utökade profil jämförs sedan mot kommersiella släktforskningsdatabaser. En central princip är att endast profiler från personer som aktivt har samtyckt till jämförelser ingår. Resultatet blir sällan en direktträff. I stället dyker det upp avlägsna släktingar: kanske en tremänning, kanske någon ännu längre bort i trädet.

Där börjar det verkliga pusslandet. Med utgångspunkt i dessa träffar bygger man släktträd bakåt och framåt med hjälp av traditionell släktforskning: kyrkböcker, folkbokföring, dödsannonser och offentliga register. Successivt vävs trådarna samman tills de korsar varandra hos ett mindre antal individer, och slutligen kanske en enda. Men här slutar inte arbetet, för genealogin pekar bara ut en möjlighet. En misstanke måste alltid bekräftas med ordinarie DNA-bevis, alltså en vanlig jämförelse mellan ett prov från personen och spåret från brottsplatsen.

Linköpingsfallet: första gången i Europa

Den svenska historien tar sin början i ett av landets mest omtalade dåd. Vid dubbelmordet i Linköping 2004 dödades en åttaårig pojke och en 56-årig kvinna. Fallet förblev olöst i många år, trots ett DNA-spår.

Genombrottet kom 2020. Släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand kartlade gärningsmannens släktträd utifrån DNA, och en man kunde knytas till dåden. Det var första gången metoden användes i Sverige, och så vitt känt i Europa. Triumfen blev dock samtidigt startskottet för en juridisk debatt. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) bedömde att metoden stred mot dåvarande lagstiftning, vilket i praktiken satte stopp för fortsatt användning och utlöste ett arbete med att ändra lagen.

En ny lag och ett internationellt sammanhang

Resultatet av det arbetet trädde i kraft den 1 juli 2025. Den nya lagen tillåter polisen att använda DNA-släktforskning vid utredning av de allra grövsta brotten: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Sverige blev därmed ett av få länder med uttryckligt lagstöd för metoden.

Internationellt är bilden splittrad. I USA har tekniken bidragit till att lösa hundratals brott, framför allt kalla fall, och den är även tillåten i Kanada och Australien. Europa har varit betydligt mer tveksamt, främst av integritetsskäl. Länder som Danmark och Nederländerna har föreslagit metoden, men där var lagändringen ännu inte i hamn. Den svenska linjen, med tydligt lagstöd kombinerat med kravet på samtycke i databaserna, är ett försök att balansera brottsbekämpning mot den personliga integriteten.

Brattåsmorden: ett tidigt genombrott

Det dröjde inte länge innan den nya lagen prövades i skarpt läge. Sommaren 2005 hittades pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund mördade på en gård i Brattås utanför Härnösand. Utredningen kärvade i tjugo år.

I augusti 2025, bara veckor efter att lagen börjat gälla, beslutade åklagaren att använda DNA-släktforskning i fallet. Nationellt forensiskt centrum (NFC) extraherade och förlängde DNA-profilen från det gamla spåret, och i slutet av 2025 skickades den till en amerikansk släktforskningsdatabas. Den 8 april 2026, drygt två decennier efter dådet, anhölls en man i 45-årsåldern, bosatt i Katrineholm, på sannolika skäl misstänkt. Det blev ett av de första genombrotten med den nya metoden.

Det är viktigt att understryka: personen är misstänkt, inte dömd. Att en utredning når fram till en anhållan betyder att skuldfrågan ska prövas, inte att den är avgjord.

Metodens gränser och kritiken

DNA-släktforskning är inget trollspö, och det märktes redan i metodens inledning. Under sommaren 2025 fanns kritik om att tekniken ännu gett få konkreta resultat. En inventering visade då att inga ärenden var föremål för metoden, ofta av en högst praktisk anledning: det saknades helt enkelt tillräckligt med DNA eller extrakt från äldre brottsplatser. Ett spår som legat i decennier kan vara för litet eller för nedbrutet för att ge den detaljerade profil som krävs.

Därtill kommer integritetsfrågorna. Metoden bygger på att privatpersoners DNA-data, lämnade i ett helt annat syfte, indirekt kan dra in deras släktingar i en brottsutredning. Det är en av anledningarna till samtyckeskravet och till att användningen begränsas till de grövsta brotten. Det finns också en pågående politisk debatt, bland annat genom riksdagsfrågor, om huruvida metoden bör få användas mer brett.

Forensisk genetisk genealogi är alltså ett kraftfullt komplement, inte en genväg. Den kräver tålmodig research, tekniska förutsättningar och alltid en avslutande bekräftelse med traditionella DNA-bevis. Men för fall som verkat omöjliga att lösa har den öppnat en dörr som länge stått stängd.