Från brottsplats till släktträd: stegen i en forensisk DNA-utredning

När spåret tystnar i åratal

Tänk dig en brottsplats där allt tycks utrett, men ingen gärningsman finns. Det enda som återstår är ett mikroskopiskt spår: några celler, en droppe biologiskt material, en DNA-profil som inte matchar någon i polisens register. Utredningen läggs på hyllan. Åren går. Vittnen glömmer, tekniken åldras, och fallet blir kallt.

Det var precis så det såg ut i flera av Sveriges mest omtalade ouppklarade mord. Men under senare år har en metod förändrat förutsättningarna i grunden. Forensisk genetisk genealogi, ibland kallad utredande släktforskning med DNA, gör det möjligt att gå från ett anonymt spår till ett namn, inte genom att hitta gärningsmannen direkt i en databas, utan genom att hitta hans släktingar.

Den 1 juli 2025 trädde en ny svensk lag i kraft som uttryckligen tillåter polisen att använda metoden vid de allra grövsta brotten: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Sverige blev därmed ett av få länder i världen med tydligt lagstöd för tekniken. Men hur fungerar den egentligen? Låt oss följa vägen från brottsplats till släktträd.

Steg ett: att läsa ut DNA:t på nytt

Allt börjar med spåret. I ett vanligt brottmål jämförs en DNA-profil från brottsplatsen med Sveriges DNA-register. Saknas träff där, tar det stopp. Den traditionella profilen bygger på ett begränsat antal markörer, tillräckligt för att peka ut en exakt person, men för få för att säga något om avlägset släktskap.

Här ligger den första stora utmaningen, särskilt i kalla fall. Materialet kan vara gammalt, nedbrutet och finnas i mycket små mängder. I metodens inledning sommaren 2025 fanns kritik om att den ännu gett få resultat, och en inventering visade då att det ofta helt enkelt saknades tillräckligt med DNA-extrakt från äldre brottsplatser för att gå vidare.

Finns det tillräckligt material måste profilen "översättas". Statens kriminaltekniska laboratorium, NFC, extraherar och förlänger DNA-profilen så att den innehåller hundratusentals genetiska markörer av samma typ som de kommersiella släktforskningsdatabaserna använder. Först då kan spåret jämföras med vanliga människors DNA-tester.

Steg två: jämförelsen i databasen

Med den utökade profilen i handen söker man i kommersiella släktforskningsdatabaser. En central etisk och juridisk princip är att endast personer som aktivt samtyckt till den här typen av jämförelser ingår i sökningen. Det handlar alltså inte om en jakt genom hela befolkningens DNA, utan om en avgränsad krets av människor som själva valt att låta sitt DNA jämföras.

Träffarna som dyker upp är sällan gärningsmannen själv. Mycket oftare är det avlägsna släktingar: tremänningar, fyrmänningar eller ännu mer avlägsna kusiner som delar en liten bit DNA med spåret. Hur mycket DNA två personer delar avslöjar ungefär hur nära släkt de är. Det är denna information som blir startpunkten för nästa fas.

Steg tre: det tålmodiga pusslandet

Nu lämnar arbetet laboratoriet och flyttar in i arkiven. En släktforskare börjar bygga släktträd utifrån de avlägsna släktingar som dykt upp som träffar. Genom kyrkböcker, folkbokföring, släktregister och annan traditionell research ringar man långsamt in den gemensamma förfadern, och arbetar sig sedan framåt i tiden genom grenarna av trädet.

Målet är att hitta en punkt där flera grenar möts: en person eller en liten grupp personer som passar in på vad man vet om gärningsmannen, till exempel kön, ålder och geografisk koppling. Det är ett mödosamt detektivarbete som kan ta lång tid och kräver både tålamod och noggrannhet.

Det var med just denna metod som det svenska genombrottet kom. Linköpings dubbelmord 2004, där en åttaårig pojke och en 56-årig kvinna mördades, förblev olöst i sexton år. År 2020 kartlade släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand gärningsmannens släktträd via DNA, och en man kunde knytas till dåden. Det var första gången metoden användes i Sverige, och såvitt känt i Europa. Kort därefter bedömde dock Integritetsskyddsmyndigheten att metoden stred mot dåvarande lag, vilket satte stopp och blev startskottet för det lagändringsarbete som ledde fram till 2025 års lag.

Steg fyra: bekräftelsen som avgör allt

Det är viktigt att förstå vad släktforskningen faktiskt ger: en hypotes, inte ett bevis. En träff i ett släktträd pekar ut en möjlig gärningsman, men kan aldrig ensam binda någon till ett brott. Därför måste spåret alltid bekräftas med ordinarie DNA-bevis, där den utpekade personens DNA jämförs direkt med brottsplatsspåret enligt vanliga kriminaltekniska rutiner.

Såhär såg det ut i ett av de första svenska fallen efter lagändringen. I Brattåsmorden, där pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund hittades mördade på en gård utanför Härnösand sommaren 2005, beslutade åklagaren i augusti 2025 att använda metoden. NFC extraherade och förlängde DNA-profilen och skickade den i slutet av 2025 till en amerikansk släktforskningsdatabas. Den 8 april 2026, drygt tjugo år efter dådet, anhölls en man i 45-årsåldern på sannolika skäl misstänkt. Det är centralt att betona att personen är misstänkt, inte dömd, och att en anhållan är ett tidigt steg i en rättsprocess.

Löften och begränsningar

Internationellt har metoden löst hundratals brott, framför allt kalla fall, främst i USA där den är väletablerad, men även i länder som Kanada och Australien. Europa har varit mer tveksamt av integritetsskäl, och i länder som Danmark och Nederländerna har metoden föreslagits utan att lagstiftningen ännu är på plats.

Samtidigt är det ärligt att säga att tekniken inte är någon trollstav. Den fungerar bara om det finns tillräckligt med användbart DNA, om gärningsmannen har släktingar som testat sig och samtyckt till jämförelser, och om det mödosamma släktforskningsarbetet faller på plats. I Sverige finns också en pågående politisk debatt, bland annat genom riksdagsfrågor, om huruvida användningen bör utökas. Forensisk genetisk genealogi är ett kraftfullt verktyg, men det är ett komplement till klassiskt utredningsarbete, inte en ersättning för det.