Proteinrester hittade i 66 miljoner år gammalt dinosauriebenfynd

Länge har det setts som en självklarhet inom paleontologin att fossilering är en process som obönhörligt bryter ner allt organiskt material. Mineralerna tar över, och kvar blir bara sten i benets form. Men ett nytt fynd får forskarvärlden att tänka om.

I ett exceptionellt välbevarat fossil av en Edmontosaurus, en växtätande anknäbbsdinosaurie, har forskare lyckats påvisa rester av kollagen. Kollagen är det viktigaste strukturella proteinet i ben och utgör en stor del av benvävnadens organiska del. Att det skulle kunna överleva i 66 miljoner år har tidigare betraktats som ytterst osannolikt.

For att slå fast vad de faktiskt hade hittat använde forskarna avancerade metoder. Med hjälp av masspektrometri kunde de identifiera molekylernas sammansättning, och genom proteinsekvensering kartlades delar av aminosyrekedjorna. Resultaten pekade samstämmigt mot att det rörde sig om verkliga rester av djurets egna proteiner, inte föroreningar eller nedbrutet material från omgivningen.

Fyndet är intressant av flera skäl. Proteiner är uppbyggda av aminosyror i en bestämd ordning, och denna ordning bär information om släktskap mellan arter. Om man kan utvinna och läsa av proteinsekvenser från utdöda djur öppnar det dörren för att studera evolutionära samband på ett helt nytt sätt. Medan DNA är betydligt känsligare och bryts ner inom några hundra tusen år under gynnsamma förhållanden, verkar vissa proteiner kunna bevaras avsevärt längre.

Det är viktigt att skilja på proteiner och arvsmassa. Upptäckten innebär inte att forskarna har hittat användbart dinosaurie-DNA, och den ger inte stöd åt idéer om att återskapa utdöda jättar. Proteiner och DNA är olika typer av molekyler med olika hållbarhet. Däremot kan proteinrester fungera som en sorts molekylärt arkiv som kompletterar det vi kan läsa ut ur benens form och struktur.

Resultat av det här slaget har tidigare väckt debatt. Kritiker har menat att det som tolkats som ursprungliga proteiner i själva verket kan vara modern förorening eller produkter från bakterier som koloniserat fossilet. Just därför är de tekniska metoderna avgörande. Genom att kombinera flera oberoende analyser stärker forskarna argumentet att signalerna verkligen kommer från det ursprungliga djuret.

Om fynden håller för fortsatt granskning kan de förändra hur paleontologer ser på vad fossil egentligen innehåller. Bevaringsförhållandena spelar sannolikt en stor roll, och det specifika exemplaret från South Dakota tycks ha haft ovanligt gynnsamma omständigheter. Nästa steg blir att undersöka fler välbevarade fossil för att se hur vanligt fenomenet är, och att förfina metoderna så att äkta urgamla molekyler säkert kan skiljas från senare tillkomna ämnen.