Eftersläpande sträng

När en cell ska dela sig måste hela arvsmassan kopieras. DNA består av två spiralvridna strängar som löper i motsatta riktningar, och kopieringen sker vid en så kallad replikationsgaffel där strängarna delas isär. Det enzym som bygger nya strängar, DNA-polymeras, kan bara arbeta i en enda riktning, från den så kallade 5'-änden mot 3'-änden. Detta skapar ett problem, eftersom de två ursprungsträngarna pekar åt var sitt håll.

Den ena strängen, den ledande strängen, kan kopieras smidigt och oavbrutet i takt med att gaffeln öppnas. Den andra strängen kan däremot inte byggas kontinuerligt, eftersom polymeraset där skulle behöva arbeta i fel riktning. Lösningen är att den eftersläpande strängen byggs bakvänt, i korta avsnitt, allteftersom gaffeln avtäcker ny mall. Dessa korta DNA-bitar kallas Okazaki-fragment, uppkallade efter de japanska forskare som upptäckte dem på 1960-talet.

Ett sätt att föreställa sig det är att tänka på två personer som målar en korridor medan de går framåt. Den ena målaren (ledande strängen) kan måla i samma riktning som hon går och får en jämn, sammanhängande linje. Den andra målaren (eftersläpande strängen) måste hela tiden måla bakåt, i korta drag, och börja om en bit längre fram för varje nytt avsnitt. Resultatet blir många korta målade sträckor som efteråt måste fogas samman.

Varje Okazaki-fragment inleds med en kort RNA-bit, en så kallad primer, som ger polymeraset en startpunkt. När fragmenten är klara avlägsnas primrarna, luckorna fylls i, och enzymet DNA-ligas limmar ihop bitarna till en sammanhängande sträng.

För släktforskaren ligger den eftersläpande strängen långt från vardagen, men den är en viktig del av förståelsen för hur arvsmassan förs vidare mellan generationer. Den stötvisa kopieringen är också en punkt där kopieringsfel kan uppstå, och sådana fel, eller mutationer, är i sin tur grunden för de skillnader i DNA som gör genetiska släktanalyser möjliga.