Genomisk hybridisering
Genomisk hybridisering är en laboratorieteknik där två DNA-strängar binder samman utifrån sin komplementaritet, vilket gör det möjligt att jämföra och kartlägga genetiskt material.
Grunden för genomisk hybridisering är att DNA består av två strängar som hålls samman av baspar: adenin binder alltid till tymin, och cytosin till guanin. Om man värmer upp DNA separeras strängarna, och när temperaturen sänks letar de sig tillbaka till sin motsvarande, komplementära sträng. Denna naturliga egenskap utnyttjar forskare för att para ihop en känd DNA-bit, en så kallad prob, med ett okänt prov. När proben fäster vet man att en matchande sekvens finns i provet.
Tekniken används i många sammanhang. Inom medicinsk diagnostik är CGH (comparative genomic hybridization) ett vanligt exempel. Där märker man DNA från en patient med en fluorescerande färg och DNA från en frisk referens med en annan färg. De båda proverna får hybridisera mot varandra, och genom att mäta färgbalansen kan man se om patienten har förlorat eller fått extra kopior av vissa kromosomområden. Detta är till stor hjälp vid utredning av cancer och medfödda kromosomavvikelser.
Ett konkret exempel: tänk dig att ett barn föds med oklara utvecklingsavvikelser. Med array-CGH kan laboratoriet undersöka hela arvsmassan på en gång och upptäcka att en liten bit av en kromosom saknas, en så kallad mikrodeletion. En sådan förändring är ofta för liten för att synas i ett vanligt mikroskop, men hybridiseringstekniken avslöjar den tydligt.
För släktforskaren är det bra att känna till att DNA-mikromatriser (chip), som många konsumenttester bygger på, också använder hybridisering. På ett litet chip sitter hundratusentals korta DNA-prober fästa. När ditt DNA tillsätts binder det till de prober som matchar dina genetiska varianter, och en skanner läser av vilka positioner som lyser upp. På så vis kan testet kartlägga dina SNP:er, alltså enskilda byggstenar i arvsmassan som skiljer sig mellan människor.
Genomisk hybridisering är alltså en grundbult i modern genetik. Den förenar enkel kemi med avancerad avläsningsteknik och gör det möjligt att både diagnostisera sjukdomar och kartlägga det DNA som ligger till grund för dagens släktforskningstester.