HLA-typning
HLA-typning är en analys av de gener som styr kroppens vävnadstyp, det vill säga hur immunförsvaret känner igen vad som hör till kroppen och vad som är främmande. Metoden är central vid organtransplantation och stamcellstransplantation.
HLA står för Human Leukocyte Antigen och är ett system av gener som finns på kromosom 6. Dessa gener kodar för proteiner som sitter på cellernas yta och fungerar som ett slags identitetsmärke. Immunförsvaret använder dessa märken för att avgöra om en cell tillhör den egna kroppen eller om den är främmande, exempelvis ett virus eller en transplanterad vävnad. Vid HLA-typning kartlägger man vilka varianter av dessa gener en person bär på.
HLA-systemet är extremt variabelt. Det finns tusentals kända varianter, vilket gör att två slumpmässigt valda personer mycket sällan har exakt samma uppsättning. Just därför är HLA-typning avgörande inom vården. Vid en stamcellstransplantation vid blodcancer måste givarens och mottagarens vävnadstyper stämma så väl som möjligt, annars kan immunförsvaret antingen stöta bort transplantatet eller angripa mottagarens kropp. Samma princip gäller vid njur- och andra organtransplantationer.
Ett konkret exempel: en patient med leukemi behöver en stamcellsgivare. Eftersom syskon ärver sina HLA-gener i block från föräldrarna finns det ungefär 25 procents chans att två helsyskon har identisk vävnadstyp. Hittas ingen match i familjen söker man i nationella och internationella givarregister, där miljontals frivilliga finns HLA-typade. Det är därför register som Tobiasregistret i Sverige är så viktiga.
Inom släktforskning och DNA-test har HLA mindre praktisk betydelse, men begreppet dyker ibland upp i diskussioner om släktskap och nedärvning. Eftersom HLA-generna nedärvs i sammanhållna grupper, så kallade haplotyper, kan de illustrera hur DNA ärvs i block från generation till generation. De vanliga konsumenttesterna för släktforskning analyserar dock inte HLA i detalj, utan fokuserar på andra delar av arvsmassan.
Förr utfördes HLA-typning genom att studera reaktioner mellan celler och antikroppar i ett laboratorium. I dag används framför allt DNA-baserade metoder som sekvensering, vilket ger betydligt mer exakta resultat. Tekniken har också bidragit till forskning om varför vissa personer är känsligare för vissa sjukdomar, eftersom bestämda HLA-varianter kan kopplas till ökad eller minskad risk för autoimmuna tillstånd.