Komplementär bas

DNA är uppbyggt av fyra kvävebaser: adenin (A), tymin (T), cytosin (C) och guanin (G). Dessa baser sitter på var sin av de två strängar som tillsammans bildar DNA-molekylens dubbelspiral. Det speciella är att baserna inte parar sig hur som helst, utan följer bestämda regler. Adenin binder alltid till tymin, och cytosin binder alltid till guanin. Den bas som hör ihop med en annan på detta sätt kallas dess komplementära bas.

Denna parning hålls samman av vätebindningar. Mellan adenin och tymin bildas två vätebindningar, medan cytosin och guanin binds samman av tre. Det gör G-C-paret något stabilare än A-T-paret. Tack vare de fasta reglerna är de två DNA-strängarna varandras spegelbilder: om man känner till sekvensen på den ena strängen kan man räkna ut den andra.

Ett konkret exempel: säg att den ena DNA-strängen har sekvensen A-T-G-C. Då måste den motsatta, komplementära strängen ha sekvensen T-A-C-G. Varje bas hittar sin bestämda partner, och på så vis passar strängarna ihop som två halvor av en dragkedja.

Den komplementära basparningen är helt avgörande för hur arvsmassan kopieras. När en cell ska dela sig öppnas dubbelspiralen och varje sträng fungerar som mall. Nya baser läggs på enligt parningsreglerna, vilket gör att två identiska DNA-molekyler bildas. Samma princip används också när celler läser av gener och bygger proteiner.

För DNA-tester och släktforskning har detta stor betydelse. Många laboratoriemetoder, som PCR och olika sekvenseringstekniker, bygger på att man kan låta korta, kända DNA-bitar binda till sina komplementära sekvenser i provet. På så sätt kan man hitta, mångfaldiga och avläsa just de delar av arvsmassan man är intresserad av. När ett DNA-test kartlägger dina genetiska markörer är det i grunden den komplementära basparningen som gör avläsningen möjlig. Utan denna exakta och förutsägbara parning skulle varken livets kopiering eller modern DNA-analys fungera.