Matchningströskel

När du gör ett autosomalt DNA-test jämförs ditt DNA med alla andra i företagets databas. För att avgöra om ni är besläktade letar algoritmen efter sammanhängande sträckor av identiskt DNA, så kallade segment. Storleken på dessa mäts i centimorgan (cM), en enhet som beskriver hur långt ett DNA-segment är genetiskt sett. Matchningströskeln är den gräns som avgör hur mycket delat DNA som krävs för att ni ska dyka upp som matchningar hos varandra.

Tröskeln består oftast av två delar: ett krav på den totala mängden delat DNA och ett krav på det längsta enskilda segmentet. Ett vanligt upplägg är att två personer behöver dela minst omkring 6 till 8 cM totalt, och att åtminstone ett segment ska vara tillräckligt långt för att inte bero på slumpen. Olika företag sätter sina trösklar något olika, vilket är en av flera anledningar till att din matchlista ser olika ut beroende på var du testat dig.

Varför finns det en tröskel alls? Svaret är att mycket små segment ofta är falska matchningar. När segmenten blir kortare än ungefär 7 cM ökar risken kraftigt för att likheten är en tillfällighet eller ett tekniskt fel, snarare än ett tecken på en gemensam förfader. Genom att sätta en tröskel filtrerar företagen bort en stor del av dessa opålitliga träffar.

Ett konkret exempel: Anna och Erik delar totalt 9 cM fördelat på ett enda segment. Hos ett företag med tröskeln 8 cM dyker de upp som matchningar, men hos ett företag med tröskeln 10 cM gör de det inte, trots att de testat samma DNA. Skillnaden beror enbart på var gränsen är satt.

För släktforskaren betyder detta att en hög tröskel ger färre men mer pålitliga matchningar, medan en låg tröskel ger fler träffar men också fler falska. Avlägsna släktingar, exempelvis bryllingar och längre bort, delar ofta så lite DNA att de hamnar nära eller under tröskeln. Därför kan en riktig släkting saknas i listan helt enkelt för att det delade DNA:t var för litet för att passera gränsen.