Mutationsräkning

När släktforskare jämför DNA-resultat mellan två personer behöver de ett sätt att mäta hur lika eller olika resultaten är. Mutationsräkning handlar om just detta: man räknar hur många positioner i DNA:t som skiljer sig åt. Ju färre skillnader, desto närmare släkt är personerna sannolikt.

Metoden är vanligast vid så kallade STR-tester av Y-kromosomen. Vid ett sådant test mäts värdet på ett antal markörer, exempelvis 37, 67 eller 111 stycken. Varje markör har ett numeriskt värde som beskriver hur många gånger en viss DNA-sekvens upprepas. När två män jämförs ställer man deras värden bredvid varandra och räknar hur många markörer som inte stämmer överens. Summan av dessa skillnader kallas genetiskt avstånd.

Ett konkret exempel: Anders och Bertil har båda testat 37 markörer. På 35 av markörerna är värdena exakt lika, men på två markörer skiljer sig värdet med ett steg vardera. Det genetiska avståndet blir då 2. Ett så litet avstånd på 37 markörer tyder på att de delar en gemensam manlig anfader inom de senaste århundradena, även om man inte kan ange exakt antal generationer.

Anledningen till att mutationsräkning fungerar är att Y-kromosomen ärvs nästintill oförändrad från far till son. Då och då uppstår dock en slumpmässig mutation som ändrar värdet på en markör. Eftersom mutationer sker med en ungefärligt känd hastighet kan antalet skillnader användas för att uppskatta tid till gemensam anfader.

Det är viktigt att komma ihåg att mutationer sker slumpmässigt. Två bröder kan i sällsynta fall ha en mutations skillnad, medan tjugonde kusiner kan ha noll skillnader. Därför ger mutationsräkning sannolikheter och spann, inte exakta svar. Ju fler markörer som testas, desto säkrare blir bedömningen.

Mutationsräkning används också inom forskning om haplogrupper, där man jämför mutationer för att kartlägga hur olika släktlinjer förgrenat sig genom årtusenden. På så sätt blir varje liten skillnad i DNA:t en pusselbit i den större bilden av mänsklighetens historia.