Nukleotid

DNA kan liknas vid en lång kedja där varje länk är en nukleotid. Det är ordningen på dessa byggstenar som utgör den genetiska koden, alltså de instruktioner som styr hur en organism byggs upp och fungerar. Varje nukleotid är uppbyggd av tre komponenter som hänger ihop: en sockermolekyl (deoxiribos i DNA), en fosfatgrupp och en kvävebas.

Det är kvävebasen som gör nukleotiderna olika varandra. I DNA finns fyra olika baser: adenin (A), tymin (T), guanin (G) och cytosin (C). I RNA ersätts tymin med uracil (U). Eftersom det är basen som varierar brukar man ofta tala om nukleotider som bokstäver: A, T, G och C. En människas arvsmassa innehåller ungefär tre miljarder sådana baspar.

DNA är dubbelsträngat och formar den välkända spiralen, dubbelhelixen. De två strängarna hålls samman genom att baserna parar ihop sig enligt en fast regel: A binder alltid till T, och G binder alltid till C. Detta kallas baskomplementaritet och är själva grunden för att cellen kan kopiera sitt DNA på ett tillförlitligt sätt. Känner man till den ena strängens ordning kan man räkna ut den andra.

Ett konkret exempel: om en kort sekvens på den ena strängen lyder A-T-G-C, så blir motsvarande baser på den andra strängen T-A-C-G. Tillsammans bildar de fyra baspar.

För släktforskning och DNA-tester är nukleotiderna helt avgörande. När du gör ett autosomalt DNA-test analyseras hundratusentals enskilda positioner i arvsmassan där en enda nukleotid kan skilja sig mellan olika personer. En sådan variation kallas SNP (single nucleotide polymorphism), ett enbas-utbyte. Det kan exempelvis innebära att du har ett A på en viss plats medan någon annan har ett G. Genom att jämföra mönster av sådana variationer kan testföretagen avgöra hur nära släkt två personer är och beräkna ditt biogeografiska ursprung. På så sätt blir den lilla nukleotiden själva grunden för hela den moderna genetiska släktforskningen.