Okazakifragment

När en cell ska dela sig måste hela arvsmassan kopieras så att båda dottercellerna får en komplett uppsättning DNA. Detta sköts av ett enzym som kallas DNA-polymeras, vars uppgift är att läsa av en mall och bygga en ny, kompletterande sträng. Problemet är att DNA-polymeras bara kan bygga en ny sträng i en enda riktning, medan DNA-molekylens två strängar är vända åt motsatta håll.

Den ena strängen, kallad ledande strängen, kan kopieras i ett enda jämnt svep eftersom den löper i "rätt" riktning. Den andra strängen, den eftersläpande strängen, går åt fel håll i förhållande till hur enzymet arbetar. Lösningen är att den eftersläpande strängen kopieras i korta avsnitt, ett i taget, baklänges i förhållande till hur DNA:t öppnas upp. Dessa korta avsnitt är just Okazakifragmenten.

Varje fragment är bara ett par hundra byggstenar (kvävebaser) långt hos människan. Efter att de bildats måste de fogas samman till en hel sträng. Detta görs av ett enzym som heter DNA-ligas, som fungerar ungefär som ett klister mellan fragmenten. Resultatet blir två kompletta DNA-molekyler som är identiska med originalet.

Ett enkelt sätt att tänka på det: föreställ dig att du ska måla en lång stripa på en vägg. Den ledande strängen är som att måla i samma riktning som du går framåt, i ett enda långt drag. Den eftersläpande strängen är som att du måste måla korta bitar baklänges, steg för steg, och sedan se till att alla bitar möts utan glapp.

Namnet kommer från den japanske forskaren Reiji Okazaki, som tillsammans med sin fru Tsuneko Okazaki upptäckte fenomenet på 1960-talet.

För släktforskare är detta sällan något man tänker på i vardagen, men det förklarar en grundläggande del av hur arvsmassan förs vidare troget från generation till generation. Små fel som ibland uppstår när fragment kopieras eller fogas samman kan ge upphov till mutationer, vilket på lång sikt är just det som skapar genetisk variation mellan människor.