Selektionsmarkör
En selektionsmarkör är en gen eller DNA-sekvens som gör det möjligt att skilja ut celler eller organismer som har tagit upp ett önskat genetiskt material. Markören fungerar som ett urvalsverktyg i laboratoriet och är ett grundläggande hjälpmedel inom modern genteknik.
När forskare för in nytt DNA i celler, till exempel i bakterier, växter eller odlade celler, lyckas oftast bara en liten andel av cellerna faktiskt ta upp materialet. Problemet blir då att hitta just de celler som lyckats. Här kommer selektionsmarkören in. Genom att koppla ihop den önskade genen med en markörgen kan man skapa ett villkor där bara de celler som bär markören överlever eller kan kännas igen.
Det vanligaste exemplet är antibiotikaresistens. Forskaren konstruerar en så kallad plasmid, en liten ringformad DNA-bit, som innehåller både den gen man vill studera och en gen som ger motstånd mot ett visst antibiotikum. Plasmiden förs in i bakterier, och därefter odlas bakterierna på en näringsplatta som innehåller antibiotikumet. Bakterier som inte tagit upp plasmiden dör, medan de som bär markörgenen klarar sig och kan föröka sig. På så vis får man enkelt fram en ren kultur av celler som innehåller det önskade DNA:t.
Det finns flera typer av selektionsmarkörer. Förutom resistensgener används ibland näringsmarkörer, där cellerna bara kan växa om de fått en gen som låter dem tillverka ett livsnödvändigt ämne. En annan grupp är visuella markörer, som genen för grönt fluorescerande protein (GFP). Den får cellerna att lysa under speciellt ljus, vilket gör att man kan se vilka som lyckats utan att behöva döda de övriga.
För släktforskare och privatpersoner som gör DNA-tester är selektionsmarkörer inte något man stöter på direkt, eftersom konsumenttester analyserar befintligt DNA snarare än att föra in nytt. Begreppet är ändå viktigt att känna till för den som vill förstå hur genteknik och molekylärbiologi fungerar bakom kulisserna. Selektionsmarkörer är en bärande del av allt från grundforskning och läkemedelsutveckling till framställning av insulin och andra biologiska läkemedel.
Ett observandum är att användningen av antibiotikaresistensgener diskuterats av miljö- och säkerhetsskäl, eftersom resistens i teorin skulle kunna spridas. Därför utvecklas allt oftare alternativa markörsystem som anses säkrare och mer hållbara.