Sidolinje

Inom släktforskning skiljer man mellan direkt linje och sidolinje. Den direkta linjen följer dina raka anor uppåt: dina föräldrar, far- och morföräldrar, deras föräldrar och så vidare. En sidolinje, eller kollateral linje som den ibland kallas, omfattar i stället de släktingar som delar en förfader med dig men som inte är dina direkta förfäder. Hit hör dina syskon, kusiner, sysslingar, fastrar, farbröder, mostrar och morbröder samt deras barn.

Tänk dig din farfars far som en gemensam utgångspunkt. Din egen far härstammar i rakt nedstigande led från honom, vilket är din direkta linje. Men farfars far kan ha haft flera barn, och från ett av hans andra barn växer en sidolinje fram. Den linjen leder till dina far- eller syssling-släktingar. Ni delar samma anfader, men ni sitter på olika grenar av släktträdet.

Vid DNA-tester är sidolinjer mycket användbara. När du får en DNA-matchning är det ofta inte en direkt ana du matchar, utan en avlägsen kusin som tillhör en sidolinje. Genom att jämföra hur mycket DNA ni delar, mätt i centimorgan, kan du uppskatta hur nära släkt ni är och var i trädet er gemensamma förfader kan finnas. Eftersom direkta anor som levde för länge sedan är döda och inte kan testas, blir levande släktingar i sidolinjer en nyckel för att bekräfta härstamning.

Ett konkret exempel: Anna vill bekräfta vem hennes mormors mor var. Hennes mormor är död, men en avlägsen kusin på den grenen lever och har gjort ett DNA-test. Kusinen tillhör en sidolinje, och eftersom de delar tillräckligt mycket DNA kan Anna belägga att deras gemensamma förfader stämmer med den hon hittat i kyrkböckerna.

Sidolinjer hjälper också till att fylla luckor. Om du saknar uppgifter om en direkt ana kan information om hens syskon, alltså en sidolinje, ge ledtrådar om föräldrar, bostadsort och yrke. På så sätt blir sidolinjer både ett kontrollverktyg och en väg framåt när den direkta linjen kört fast.