Vätebindning

DNA består av två långa strängar som tillsammans bildar en spiralvriden stege, den så kallade dubbelhelixen. Stegens sidor utgörs av socker och fosfat, medan stegpinnarna består av par av kvävebaser. Det är just i dessa stegpinnar som vätebindningarna finns och fäster baserna mot varandra.

En vätebindning uppstår när en väteatom delas mellan två andra atomer, oftast syre eller kväve. Var och en för sig är bindningen svag, men eftersom DNA innehåller miljontals baspar blir den sammanlagda effekten stark nog att hålla molekylen stabil. Samtidigt är bindningarna tillräckligt svaga för att kunna brytas tillfälligt, vilket är helt avgörande för att cellen ska kunna läsa av och kopiera arvsmassan.

Baserna parar ihop sig enligt en bestämd regel, kallad baspara. Adenin (A) binder alltid till tymin (T) med två vätebindningar, medan guanin (G) binder till cytosin (C) med tre vätebindningar. Eftersom G och C hålls ihop av en extra bindning krävs det mer energi, exempelvis högre temperatur, för att separera områden i DNA som är rika på dessa baser.

Ett konkret exempel är PCR-tekniken, som används i många DNA-tester och i forskning. Där värms DNA upp till runt 95 grader så att vätebindningarna brister och de två strängarna släpper taget om varandra. När temperaturen sedan sänks kan nya, korta DNA-bitar binda in och kopieringen kan börja. Hela metoden bygger alltså på att vätebindningar kan brytas och återbildas om och om igen.

För släktforskaren är detta indirekt viktigt. När du tar ett autosomalt DNA-test eller ett test av Y-DNA eller mtDNA, är det laboratoriets förmåga att öppna och läsa av DNA-strängarna som ligger till grund för resultatet. Förståelsen av vätebindningar förklarar varför DNA både kan vara en stabil bärare av ärftlig information genom generationer och samtidigt en molekyl som ständigt öppnas och kopieras i varje cell.