DNA-släktforskning vid brott i Norden: hur Sverige gick före

En metod som vänder upp och ner på kalla fall

Tänk dig en brottsplats där spåren tystnat. Ingen träff i polisens DNA-register, inga vittnen som leder någonstans, en utredning som sakta fryser till is. I årtionden har sådana fall blivit liggande. Men en teknik som vuxit fram det senaste decenniet har börjat tina de allra kallaste av dem: forensisk genetisk genealogi, i dagligt tal DNA-släktforskning.

Grundtanken är lika enkel som den är kraftfull. En DNA-profil från en brottsplats jämförs inte bara mot polisens egna register, utan mot profiler i kommersiella släktforskningsdatabaser, där människor frivilligt laddat upp sitt DNA för att hitta släktingar. Där register som polisen använder bara ger träff på samma person, kan släktforskningsdatabaser ge träffar på avlägsna släktingar: kusiner, sysslingar, personer som delar en gemensam anfader långt bak i tiden.

Från en sådan träff börjar det tålmodiga pusslandet. Genealoger bygger släktträd bakåt och framåt, väger in ålder, geografi och kön, och ringar steg för steg in en allt mindre krets. Till slut kan en enskild person framträda som möjlig gärningsman. Men där slutar inte arbetet, det är tvärtom då det riktiga beviset måste säkras: ett ordinarie DNA-prov som direkt kan jämföras med spåret från brottsplatsen.

Sverige gick före i Europa

Det svenska genombrottet kom med dubbelmordet i Linköping 2004, där en åttaårig pojke och en 56-årig kvinna mördades. Fallet var olöst i sexton år. År 2020 kartlade släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand gärningsmannens släktträd utifrån DNA, och en man kunde knytas till dåden. Det var första gången metoden användes i Sverige, och enligt uppgift första gången i hela Europa.

Framgången väckte dock en juridisk fråga. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) bedömde kort därefter att metoden stred mot dåvarande lagstiftning, och användningen stoppades. Att jämföra brottsplats-DNA mot vanliga medborgares släktforskningsdata reser tunga integritetsfrågor: de flesta i en databas har ju inget med brottet att göra, och många släktingar är helt ovetande om att deras DNA kan leda utredare framåt.

Det dröjde till 2025 innan saken var löst rättsligt. Då klubbade riksdagen en ny lag, som trädde i kraft den 1 juli 2025. Den tillåter polisen att använda DNA-släktforskning vid utredning av de allra grövsta brotten: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. En viktig begränsning är att endast personer som aktivt samtyckt till jämförelser ingår i de databaser som får användas.

Brattåsmorden: ett av de första genombrotten

Sommaren 2005 hittades pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund mördade på en gård i Brattås utanför Härnösand. Också detta fall blev liggande, år efter år.

Med den nya lagen på plats beslutade åklagaren i augusti 2025 att pröva metoden. Nationellt forensiskt centrum (NFC) extraherade och förlängde DNA-profilen från det gamla materialet, och i slutet av 2025 skickades den till en amerikansk släktforskningsdatabas. Den 8 april 2026, drygt tjugo år efter dådet, anhölls en man i 45-årsåldern bosatt i Katrineholm på sannolika skäl misstänkt. Det var ett av de första genombrotten med den nya metoden.

Det är värt att understryka: en anhållen är en misstänkt person, inte en dömd. DNA-släktforskningen pekar ut ett spår att utreda vidare, inte en skuld. Skuldfrågan avgörs i domstol, och bevisningen måste stå på egna ben.

Metodens begränsningar och kritiken

När metoden infördes fanns redan kritik om att den gett få konkreta resultat. En inventering sommaren 2025 visade att inga ärenden då var föremål för metoden, ofta av en högst praktisk orsak: det saknades tillräckligt med DNA eller extrakt från äldre brottsplatser. Ett gammalt spår kan vara nedbrutet, för litet eller förstört, och då finns inget att förlänga och skicka vidare.

Metoden har alltså flera flaskhalsar. Det krävs både ett användbart spår och att rätt slags släktingar faktiskt finns i en databas där samtycke getts. Och även med en lovande träff återstår omfattande släktforskning och traditionellt utredningsarbete innan en enskild person kan pekas ut. Integritetsdebatten lever också vidare, liksom en politisk diskussion, bland annat i form av riksdagsfrågor, om huruvida användningen bör utökas.

Norden och världen

Sverige sticker ut genom att ha uttryckligt lagstöd för metoden, något få länder har. Internationellt är USA föregångaren, där DNA-släktforskning löst hundratals brott, framför allt just kalla fall. Tekniken är även tillåten i Kanada och Australien.

Europa har varit mer tveksamt, i hög grad av integritetsskäl. I Norden och dess närområde har bland annat Danmark och Nederländerna föreslagit metoden, men där var lagändring ännu inte klar. Det gör att rättsläget skiljer sig markant mellan länder som geografiskt och kulturellt ligger nära varandra: vad som är ett lagligt utredningsverktyg på ena sidan en gräns kan sakna stöd på den andra.

För den som följer brottsutredningar är detta sannolikt bara början. DNA-släktforskning förvandlar arkivlådor med olösta fall till möjliga uppslag, men den gör det långsamt, tålmodigt och under skarp granskning. Tekniken kan i teorin nå mycket långt, men den är inget trollspö: den fungerar bara när spåren håller, när släktingar finns i databasen och när rättssäkerheten kan upprätthållas hela vägen fram till en domstol.