Peter Sjölund och släktforskningen bakom det svenska DNA-genombrottet

Ett mord som inte ville lösas

En vanlig oktoberdag 2004 förändrades allt i Linköping. En 8-årig pojke och en 56-årig kvinna mördades, till synes utan motiv, av en okänd gärningsman. Polisen säkrade DNA på brottsplatsen, men profilen matchade ingen i de register man fick söka i. Spåret tog slut. Åren gick. Tipsen sinade. Fallet stelnade till ett av Sveriges mest plågsamma olösta brott, ett kallt fall där bevisningen fanns, men namnet saknades.

Det är just den tystnaden, den frustrerande väntan när man har gärningsmannens DNA men inte vet vem han är, som DNA-baserad släktforskning är gjord för att bryta. Och det var här släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand kom in i bilden.

Idén: att leta sig fram via släkten

Tanken är lika enkel som den är svindlande. Vi delar mest DNA med dem vi är närmast släkt med, och allt mindre ju längre ut i släktträdet vi rör oss. Om man inte hittar gärningsmannen själv i ett register, kanske man kan hitta hans avlägsna släktingar.

Metoden går till så att en DNA-profil från brottsplatsen jämförs med profiler i kommersiella släktforskningsdatabaser. En central princip är att endast personer som aktivt har samtyckt till jämförelser ingår. När man får träffar mot mer eller mindre avlägsna kusiner kan en skicklig släktforskare börja bygga släktträd, korsa uppgifter med folkbokföring, kyrkböcker och traditionell research och steg för steg ringa in en allt mindre krets. Till slut kan en enda person bli kvar, en möjlig gärningsman.

Men och detta är avgörande: släktforskningen pekar bara ut en kandidat. Den är ett spaningsverktyg, inte ett bevis. Misstanken måste alltid bekräftas med ordinarie DNA-bevis, alltså ett direkt prov från personen som jämförs med spåret från brottsplatsen.

Genombrottet 2020

År 2020 lyckades Peter Sjölund göra det ingen tidigare gjort i Sverige. Genom att kartlägga gärningsmannens släktträd utifrån DNA-träffar kunde en man knytas till dubbelmordet i Linköping. Det var första gången metoden användes i Sverige och i Europa, ett genombrott som väckte uppmärksamhet långt utanför landets gränser.

För släktforskarvärlden var det ett bevis på att tålmodigt pusslande i gamla källor kunde ha skarp kriminalteknisk kraft. Men triumfen blev kortlivad i juridisk mening. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) bedömde att metoden stred mot dåvarande lagstiftning. Verktyget som just visat sin styrka lades på is.

Det som följde var inte ett misslyckande, utan en av de viktigaste konsekvenserna av hela historien: arbetet med att ge metoden ett tydligt lagstöd tog fart.

Från stopp till lag

Debatten handlade om en svår avvägning. Å ena sidan möjligheten att lösa de allra grövsta brotten, å andra sidan integriteten hos alla de oskyldiga släktingar vars DNA dras in i en jämförelse utan att de själva begått något. I många europeiska länder har just integritetsskälen gjort att man tvekat.

Sverige valde att gå vidare. Riksdagen klubbade en ny lag, och den 1 juli 2025 trädde den i kraft. Lagen tillåter polisen att använda DNA-baserad släktforskning, ibland kallad forensisk genetisk genealogi, vid utredning av de mest allvarliga brotten: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Därmed blev Sverige ett av få länder med uttryckligt lagstöd för metoden. I USA har den löst hundratals brott, framför allt kalla fall, och den är även tillåten i Kanada och Australien, medan länder som Danmark och Nederländerna ännu utrett frågan utan att lagändring blivit klar.

En trög start och ärlig kritik

Någon omedelbar våg av lösta fall kom inte. Tvärtom fanns redan sommaren 2025 kritik om att metoden gett få resultat. En inventering visade då att inga ärenden faktiskt var föremål för metoden. Ofta berodde det på en praktisk men avgörande detalj: det saknades tillräckligt med DNA eller extrakt från äldre brottsplatser. Ett spår från en gammal utredning kan vara för litet, för nedbrutet eller helt enkelt förbrukat.

Det säger något viktigt om metodens gränser. Den kan i teorin vara ett mäktigt verktyg, men den står och faller med kvaliteten på det biologiska materialet. Politiskt fortsatte diskussionen, bland annat genom riksdagsfrågor om en eventuellt utökad användning.

Brattåsmorden: när metoden visade sig

Så kom genombrottet som visade vad lagen kunde åstadkomma, och det skedde nära Peter Sjölunds egen hemtrakt. Sommaren 2005 hittades pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund mördade på en gård utanför Härnösand. Även detta fall hade legat olöst i ett par decennier.

I augusti 2025, kort efter att den nya lagen trätt i kraft, beslutade åklagaren att använda DNA-släktforskning i Brattåsfallet. Nationellt forensiskt centrum (NFC) extraherade och förlängde DNA-profilen, och i slutet av 2025 skickades den till en amerikansk släktforskningsdatabas. Sedan tog det tålmodiga arbetet med träffar och släktträd vid.

Den 8 april 2026, drygt tjugo år efter dådet, anhölls en man i 45-årsåldern, bosatt i Katrineholm, på sannolika skäl misstänkt. Det blev ett av de första tydliga genombrotten med den nya metoden. Här måste det understrykas: mannen är misstänkt, inte dömd. Misstankegraden är ett steg i en rättsprocess, och skuldfrågan avgörs av domstol.

Vad historien lär oss

Berättelsen om Peter Sjölund och det svenska DNA-genombrottet handlar inte om en enskild hjälte eller en mirakelmetod. Den handlar om hur modern teknik och gammaldags släktforskning kan mötas, om hur ett juridiskt stopp kan bli startskottet för genomtänkt lagstiftning, och om hur tålamod kan bära frukt först efter decennier.

Metoden kan ge hopp till anhöriga i kalla fall som annars verkat hopplösa. Samtidigt påminner den tröga starten och integritetsdebatten om att verktyget är just det, ett verktyg, med tydliga tekniska och rättsliga begränsningar. Det avgörande beviset kommer fortfarande från det ordinarie DNA-provet, och det slutgiltiga avgörandet från domstolen.