DNA-teknik ska ge svar till Ukrainas anhöriga

Kriget i Ukraina har lämnat efter sig en enorm mängd oidentifierade kroppar och ett växande antal familjer som lever i ovisshet. Många vet inte om deras anhöriga är döda, sitter i rysk fångenskap eller helt enkelt räknas som saknade. För att möta det ökande behovet av svar bygger Ukraina nu ut sin kapacitet för DNA-baserad identifiering.

DNA-analys har blivit ett av de viktigaste verktygen när kroppar inte längre går att känna igen visuellt. Genom att jämföra genetiskt material från kvarlevor med prover från familjemedlemmar kan myndigheterna fastställa identiteten även när mycket tid har gått eller när kropparna är svårt skadade. Metoden bygger på att nära släktingar delar stora delar av sin arvsmassa. Ett prov från en förälder, ett syskon eller ett barn kan därför räcka för att bekräfta vem den avlidne är.

Processen är dock tidskrävande. Först måste ett användbart DNA-prov utvinnas ur kvarlevorna, något som kan vara svårt beroende på hur väl materialet bevarats. Därefter jämförs profilen mot en databas med referensprover från anhöriga. Ju fler familjer som lämnar prover, desto större är chansen att en matchning kan göras. Men med hundratusentals fall att arbeta igenom kan hela förloppet ta flera år.

För de drabbade familjerna innebär väntan en särskild form av lidande. En kvinna berättar att hon fick tillbaka sin fästmans kropp först efter ett helt år, en behandling hon beskriver som oacceptabel mot dem som gett sina liv. Bakom varje statistiksiffra finns människor som inte kan sörja på riktigt, eftersom de saknar ett definitivt besked. Ovissheten gör det svårt att avsluta ett kapitel, ordna en begravning eller gå vidare i livet.

Situationen kompliceras ytterligare av att många saknade kan befinna sig i rysk fångenskap. Utan tillgång till dessa personer är det omöjligt att veta om en anhörig lever eller inte. Vissa familjer tvingas därför leva i ett slags mellanläge, där hoppet om ett återseende blandas med rädslan för det värsta.

Satsningen på snabbare identifiering handlar inte bara om teknik utan också om värdighet. Att ge de stupade ett namn och en grav ses som en grundläggande respekt för dem som dött, och som ett sätt att ge deras familjer möjlighet till avslut. Ju fler laboratorier, utbildad personal och referensprover som finns tillgängliga, desto snabbare kan svaren komma.

DNA-identifiering av krigsoffer är inte unikt för Ukraina. Liknande metoder har använts i flera konflikter och katastrofer runt om i världen, bland annat efter kriget på Balkan på 1990-talet, där tusentals saknade personer identifierades under många år. Erfarenheterna därifrån visar att arbetet ofta pågår långt efter att striderna tystnat, och att det kräver både tålamod och långsiktiga resurser för att kunna slutföras.