Icke-kodande RNA
Icke-kodande RNA är RNA-molekyler som avläses från DNA men som inte översätts till protein. I stället fyller de en mängd reglerande och strukturella funktioner i cellen.
När man tänker på genernas funktion är det lätt att tro att allt RNA är ett mellansteg på vägen mot protein. Så kallat budbärar-RNA (mRNA) fungerar mycket riktigt som en ritning som cellens ribosomer översätter till proteiner. Men en stor del av det RNA som cellen tillverkar översätts aldrig. Dessa molekyler kallas icke-kodande RNA och spelar trots det en avgörande roll för hur arvsmassan fungerar.
Länge betraktades de delar av genomet som inte kodar för protein som meningslöst "skräp-DNA". I dag vet vi att stora delar av detta DNA i stället avläses till icke-kodande RNA som styr när och hur gener slås på och av. Det betyder att skillnader i denna del av arvsmassan kan påverka egenskaper och sjukdomsrisk minst lika mycket som förändringar i de proteinkodande generna.
Det finns flera typer av icke-kodande RNA. Vissa är välkända arbetshästar i cellen, som transfer-RNA (tRNA) och ribosomalt RNA (rRNA), vilka båda behövs för att proteiner överhuvudtaget ska kunna byggas. Andra är reglerande, till exempel mikroRNA (miRNA) som är korta molekyler vilka kan binda till mRNA och bromsa eller stänga av tillverkningen av ett visst protein. Det finns också långa icke-kodande RNA som kan veckla in hela kromosomavsnitt och tysta ner dem.
Ett konkret exempel är hur kvinnor hanterar sina två X-kromosomer. Eftersom en dubbel dos av X-bundna gener skulle bli skadlig stängs den ena X-kromosomen i stort sett av i varje cell. Detta sköts av ett långt icke-kodande RNA som kallas Xist, vilket lägger sig som en filt över kromosomen och tystar den. Här ser man tydligt att RNA i sig kan vara den aktiva produkten, helt utan att ett enda protein bildas.
För släktforskaren är icke-kodande RNA sällan något man möter direkt, men det är en viktig pusselbit för att förstå hur arvsmassan styr egenskaper som ärvs mellan generationer. Forskningen om icke-kodande RNA är ett snabbt växande fält och hjälper oss att förstå varför så stor del av vårt DNA, trots att det inte kodar för protein, ändå är allt annat än betydelselöst.