Komplementärt DNA

DNA är uppbyggt som en dubbelspiral där två långa strängar löper sida vid sida. Strängarna hålls samman av sina kvävebaser, och här gäller en strikt regel: adenin (A) binder alltid till tymin (T), medan guanin (G) alltid binder till cytosin (C). Att strängarna är komplementära betyder just att den ena strängens bassekvens helt bestämmer den andras. Känner du till sekvensen på den ena sidan kan du alltid räkna ut den andra.

Ett enkelt exempel: om en sträng har sekvensen A-G-T-C, så måste den komplementära strängen ha T-C-A-G på motsvarande ställen. De två strängarna är alltså inte identiska utan varandras motsvarigheter, ungefär som en nyckel och ett lås som passar exakt.

Denna princip är grunden för flera centrala processer i cellen. När en cell delar sig kopieras DNA genom att strängarna separeras och varje sträng fungerar som mall för en ny komplementär sträng. Resultatet blir två identiska dubbelspiraler. Samma mekanism utnyttjas i laboratoriet vid till exempel PCR, där DNA mångfaldigas inför ett DNA-test. Komplementariteten gör också att korta DNA-bitar, så kallade primrar och prober, kan binda till exakt den sekvens man vill undersöka.

Inom genetiken används begreppet komplementärt DNA även i en mer specifik betydelse, nämligen cDNA (complementary DNA). Det är en DNA-kopia som tillverkas utifrån en RNA-mall med hjälp av enzymet omvänt transkriptas. Eftersom cDNA bara motsvarar de delar av en gen som faktiskt används för att bygga proteiner är det ett viktigt verktyg i forskning om genaktivitet.

För släktforskaren är det sällan nödvändigt att kunna detaljerna, men förståelsen för komplementariteten hjälper till att förklara varför DNA är så stabilt och pålitligt att analysera. Det är just den förutsägbara basparningen som gör det möjligt att läsa av, kopiera och jämföra arvsmassa mellan människor, och därmed att hitta släktingar genom ett DNA-test.