Kopplingskarta (genetisk karta)

En kopplingskarta visar i vilken ordning gener och markörer ligger på kromosomerna och hur långt ifrån varandra de befinner sig i genetisk mening. Till skillnad från en fysisk karta, som mäter avstånd i antal DNA-byggstenar (baspar), bygger kopplingskartan på hur ofta två positioner ärvs tillsammans från en generation till nästa.

Grundprincipen är rekombination. När könsceller bildas byter de två kromosomerna i ett par delar med varandra i en process som kallas överkorsning. Två platser som ligger nära varandra på samma kromosom riskerar sällan att skiljas åt vid en sådan överkorsning, och de ärvs därför oftast ihop. Ligger platserna långt ifrån varandra blir det vanligare att de separeras. Genom att räkna hur ofta två markörer skiljs åt i många familjer kan forskare beräkna avståndet mellan dem.

Avståndet anges i centimorgan (cM), uppkallat efter genetikern Thomas Hunt Morgan. En centimorgan motsvarar ungefär en procents chans att de två positionerna skiljs åt genom rekombination i varje generation. Notera att en centimorgan inte är ett fast fysiskt avstånd: i områden där överkorsningar sker ofta motsvarar en cM färre baspar, medan det i lugnare områden krävs fler baspar för samma genetiska avstånd.

Ett konkret exempel: tänk dig tre markörer A, B och C på samma kromosom. Om A och B skiljs åt i 2 procent av nedärvningarna, men A och C i 10 procent, vet vi att C ligger längre bort från A än vad B gör. På så vis kan markörernas ordning och inbördes avstånd kartläggas utan att man behöver läsa hela DNA-sekvensen.

För släktforskaren är centimorgan ett bekant mått, eftersom DNA-matchningar hos test som Family Finder och Ancestry redovisas i just cM. Ju fler centimorgan du delar med en matchning, desto närmare släkt är ni sannolikt. Kopplingskartor har historiskt också varit avgörande för att lokalisera sjukdomsgener, eftersom en sjukdom kan spåras genom att man följer markörer som ärvs tillsammans med den i drabbade familjer.