Meios (reduktionsdelning)

Människans vanliga kroppsceller innehåller 46 kromosomer, ordnade i 23 par. I varje par kommer den ena kromosomen från mamman och den andra från pappan. Vid meios halveras detta antal, så att en könscell bara innehåller 23 kromosomer. När ägg och spermie sedan smälter samman vid befruktningen återställs antalet till 46, och en ny individ med en unik kombination av arvsanlag bildas.

Meios skiljer sig från vanlig celldelning, så kallad mitos, just genom denna halvering. Processen sker i två steg och innehåller ett avgörande moment som kallas överkorsning eller rekombination. Då byter de hopparade kromosomerna bitar med varandra, vilket blandar om generna från mamma och pappa till helt nya kombinationer. Det är därför syskon, trots samma föräldrar, ärver olika delar av sitt DNA och inte är genetiskt identiska, om de inte är enäggstvillingar.

För släktforskning är meios och rekombination centralt för att förstå hur DNA ärvs. Varje generation tillbaka innebär nya överkorsningar, vilket gör att den andel DNA du delar med en avlägsen släkting minskar för varje led. Du ärver ungefär hälften av ditt autosomala DNA från varje förälder, men på grund av rekombinationen får du inte exakt en fjärdedel från varje far- och morförälder. Andelarna varierar slumpmässigt, vilket är en direkt följd av hur meiosen blandar korten.

Ett konkret exempel: tänk dig att din pappa fick en lång sträcka DNA från sin egen mamma. Vid meiosen som skapade just den spermie som blev du kan den sträckan ha klippts av och delvis bytts mot DNA från din pappas pappa. Resultatet blir att du kanske ärver mer från din ena gammelfarmor än från en annan.

Denna slumpmässighet förklarar varför DNA-matchningar till avlägsna kusiner ibland uteblir helt, även när släktskapet är dokumenterat i papper. Generna kan helt enkelt ha tappats bort under flera generationers meios. Att känna till meiosen hjälper dig därför att tolka dina DNA-resultat mer realistiskt.