Sockerfosfatryggrad

DNA är uppbyggt av byggstenar som kallas nukleotider. Varje nukleotid består av tre delar: en sockermolekyl (deoxiribos), en fosfatgrupp och en kvävebas. När nukleotiderna kopplas samman bildar sockret och fosfatet en sammanhängande kedja som löper längs hela strängen. Det är denna kedja som kallas sockerfosfatryggrad, ibland kallad ryggrad eller backbone på engelska.

Man kan se det som en stege. De två sidostöden i stegen utgörs av varsin sockerfosfatryggrad, medan stegpinnarna i mitten är kvävebaserna som parar ihop sig: adenin med tymin och cytosin med guanin. Eftersom DNA är format som en spiral, en så kallad dubbelhelix, vrider sig de två ryggraderna runt varandra och skyddar baserna på insidan.

Kopplingen mellan socker och fosfat kallas en fosfodiesterbindning och är kemiskt mycket stark. Det är just detta som ger DNA sin tålighet och gör att arvsmassan kan bevaras under lång tid. En viktig egenskap är att ryggraden har en riktning. Den ena änden kallas 5-prim och den andra 3-prim, vilket avgör i vilken ordning DNA läses av och kopieras i cellen.

Ett konkret exempel: när ett DNA-test analyserar ditt prov måste cellernas DNA först brytas isär och läsas av maskinellt. Då utnyttjar man bland annat att de två strängarna hålls ihop av svagare bindningar mellan baserna, medan varje enskild strängs sockerfosfatryggrad förblir intakt. Vid värme separeras de två strängarna, men ryggraderna håller fortfarande ihop sina respektive kedjor, vilket gör det möjligt att kopiera och kartlägga arvsmassan utan att informationen går förlorad.

För dig som släktforskar är ryggraden sällan något du tänker aktivt på, men den är förutsättningen för att DNA över huvud taget kan kopieras, ärvas och analyseras. Utan en stabil sockerfosfatryggrad skulle kvävebaserna inte hållas i ordning, och då skulle den genetiska koden som binder samman generationerna vara omöjlig att avläsa.