Vävnadstypning (HLA-typning)
Vävnadstypning är en analys av särskilda gener som styr immunförsvarets förmåga att känna igen kroppens egna celler. Metoden används framför allt inför transplantationer för att matcha givare och mottagare.
Vävnadstypning, även kallad HLA-typning, undersöker en grupp gener på kromosom 6 som kallas HLA-systemet (Human Leukocyte Antigen). Dessa gener bär instruktioner för proteiner som sitter på cellytan och fungerar som en slags identitetsmärkning. Immunförsvaret använder HLA-molekylerna för att skilja kroppens egna celler från främmande ämnen, till exempel virus, bakterier eller transplanterad vävnad.
HLA-systemet är ett av de mest variationsrika områdena i hela det mänskliga arvsmassan. Det finns tusentals olika varianter, och kombinationen av varianter är mycket sällan exakt lika mellan två obesläktade personer. Just denna mångfald gör HLA-typning både kraftfull och utmanande: den ger en nästan unik genetisk profil, men gör det samtidigt svårt att hitta en passande givare vid transplantation.
Det vanligaste användningsområdet är transplantation av organ och stamceller. Om givarens och mottagarens HLA-typer skiljer sig för mycket riskerar mottagarens immunförsvar att uppfatta det nya organet som främmande och stöta bort det. Vid benmärgs- och stamcellstransplantationer är matchningen extra känslig, eftersom den transplanterade vävnaden själv innehåller immunceller som kan angripa mottagaren.
Ett konkret exempel: En person som behöver en stamcellstransplantation vid leukemi behöver en givare med så lik HLA-typ som möjligt. Syskon har omkring 25 procents chans att vara en fullständig match, eftersom HLA-generna ärvs i ett paket från vardera föräldern. Hittas ingen lämplig givare i familjen söker man i internationella register med miljontals frivilliga givare.
Inom släktforskning har vävnadstypning en mer begränsad roll. Vanliga DNA-tester för släktforskning analyserar autosomala markörer spridda över arvsmassan och tittar inte specifikt på HLA-systemet. Däremot kan HLA-mönster ibland avslöja information om ursprung och befolkningshistoria, eftersom vissa varianter är vanligare i olika delar av världen.
HLA-typning används också inom forskning om autoimmuna sjukdomar. Flera tillstånd, som typ 1-diabetes, celiaki och vissa reumatiska sjukdomar, har starka kopplingar till bestämda HLA-varianter. Att kartlägga en persons vävnadstyp kan därför ge ledtrådar om ärftlig risk, även om det sällan ensamt avgör om någon insjuknar.