Linköpingsfallet: så löstes dubbelmordet med DNA-släktforskning

Ett brott utan svar

En 8-årig pojke och en 56-årig kvinna mördades i Linköping under 2004. Brottet skakade Sverige, men trots omfattande utredningsarbete fanns under lång tid ingen gärningsman att ställa till svars. Det fanns DNA från platsen, men ingen träff i polisens register. Profilen pekade ut en okänd person, en biologisk signatur utan namn.

Där hade många fall stannat. Ett spår fanns, men inget att jämföra det med. Den klassiska metoden, att matcha en DNA-profil mot en redan registrerad individ, kräver att gärningsmannen finns i databasen. När han inte gör det tystnar utredningen, och åren går.

Det som till slut bröt dödläget var inte ny teknik vid själva brottsplatsen, utan ett helt annat sätt att ställa frågan: tänk om man inte söker efter gärningsmannen själv, utan efter hans släkt?

Genombrottet 2020

Under 2020 kartlade släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand gärningsmannens släktträd med hjälp av DNA. Tekniken kallas forensisk genetisk genealogi, eller utredande genetisk släktforskning, och bygger på en kombination av modern DNA-analys och tålmodigt traditionellt forskararbete.

Idén är följande: en DNA-profil från en brottsplats jämförs inte bara mot polisens register, utan mot profiler i kommersiella släktforskningsdatabaser. Där har människor laddat upp sitt DNA för att hitta släktingar. Om en avlägsen kusin till gärningsmannen finns i en sådan databas uppstår en delträff. Genom att kombinera flera sådana träffar, kartlägga släktträd och väva in vanlig research kan utredaren steg för steg ringa in en allt mindre krets, tills bara en eller ett fåtal möjliga personer återstår.

Det viktiga är att en sådan träff aldrig är ett bevis i sig. Den pekar ut en kandidat. Misstanken måste sedan bekräftas med ordinarie DNA-bevis, alltså en direkt jämförelse mellan den utpekade personens DNA och spåret från brottsplatsen. Släktforskningen är vägvisaren, inte domen.

I Linköpingsfallet ledde arbetet fram till att en man kunde knytas till dåden. Det var första gången metoden användes i Sverige och i Europa, ett genombrott som väckte stor uppmärksamhet långt utanför landets gränser.

Frågan om integritet

Framgången förde dock med sig en svår juridisk fråga. Att jämföra brottsplats-DNA mot släktforskningsdatabaser innebär att man indirekt behandlar känsliga uppgifter om en lång rad människor som aldrig själva är misstänkta för något, släktingar som råkar dela arvsmassa med en gärningsman.

Kort efter genombrottet bedömde Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) att metoden stred mot dåvarande lagstiftning. I praktiken stoppades därmed möjligheten att använda den, trots att den just bevisat sin kraft. Den intressekonflikt som blev tydlig här är central för hela fältet: å ena sidan möjligheten att klara upp de allra grövsta brotten, å andra sidan skyddet för enskildas personliga integritet och för deras släktingars genetiska information.

Det är också skälet till att Europa länge varit mer återhållsamt än till exempel USA. I Förenta staterna har metoden bidragit till att lösa hundratals brott, framför allt kalla fall, och den är även tillåten i Kanada och Australien. I Europa har integritetsskäl vägt tyngre. Länder som Danmark och Nederländerna har diskuterat metoden, men lagändringar har dröjt.

Från stopp till lag

IMY:s besked blev startskottet för ett lagstiftningsarbete. Resultatet blev en ny svensk lag som trädde i kraft den 1 juli 2025. Den tillåter polisen att använda DNA-baserad släktforskning, men bara vid utredning av de allra grövsta brotten: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn.

Lagen innehåller också en viktig princip om samtycke. I de databaser som får användas ingår endast personer som aktivt har samtyckt till att deras profiler får jämföras i sådana sammanhang. Därmed blev Sverige ett av få länder med uttryckligt lagstöd för metoden.

Linköpingsfallet är på så vis mer än ett enskilt mordfall. Det blev det praktiska bevis som visade att tekniken fungerar, och samtidigt den juridiska väckarklocka som tvingade fram en tydlig reglering. Utan det fallet hade den svenska lagen sannolikt sett annorlunda ut, eller dröjt.

Metodens gränser

Det är frestande att se DNA-släktforskning som en universalnyckel, men verkligheten är mer nyanserad. När metoden blev laglig sommaren 2025 fanns kritik om att den ännu gett få konkreta resultat. En inventering vid den tidpunkten visade att inga ärenden då var föremål för metoden, ofta av en mycket handfast anledning: det saknades tillräckligt med DNA eller extrakt från äldre brottsplatser.

Där ligger en av metodens verkliga begränsningar. Den kräver ett DNA-spår av tillräcklig kvalitet och mängd, något som inte alltid finns kvar i decennier gamla fall. Den kräver dessutom att lämpliga släktingar faktiskt har laddat upp sitt DNA i de tillåtna databaserna. Och även när allt detta finns på plats återstår det mödosamma släktträdsarbetet, som kan ta lång tid och inte alltid leder hela vägen fram. Det pågår också en politisk debatt, bland annat genom riksdagsfrågor, om huruvida användningen bör utökas till fler brottstyper.

Linköpingsfallet visar både löftet och förbehållet. Ett brott som verkade hopplöst kunde till slut knytas till en person, inte genom tur eller ett sent vittne, utan genom det osynliga nätverk av släktskap som varje människa bär i sina gener. Samtidigt påminner historien om att tekniken alltid måste vägas mot integriteten, och att den utpekar en kandidat som ska prövas, aldrig en färdig sanning.