När DNA väcker gamla mordfall till liv

Att ett mordfall förblir olöst i tjugo år eller mer betyder inte längre att spåren är förlorade. Tvärtom har utvecklingen inom rättsgenetik gjort att material som en gång lades undan i frysar och bevisrum kan analyseras på nytt, med metoder som inte fanns när brottet begicks.

Gamla spår, nya verktyg

När ett grovt våldsbrott utreds säkras ofta biologiskt material på brottsplatsen. Det kan röra sig om blod, hudceller, saliv eller hårstrån. På 1990-talet och tidigt 2000-tal krävdes förhållandevis stora mängder material för att alls få fram en DNA-profil. I dag kan analyser göras på mikroskopiska mängder, och tidigare oanvändbara prover kan ibland ge fullständiga resultat.

Det är den här tekniska utvecklingen som gör kalla fall intressanta igen. Bevismaterial som sparats under kontrollerade förhållanden bevarar sitt DNA i decennier. När nya analysmetoder blir tillgängliga kan förundersökningar öppnas på nytt och gammalt material skickas för förnyad granskning.

Forensisk genetisk genealogi

En av de mest omtalade metoderna på senare år är så kallad forensisk genetisk genealogi. I korthet innebär den att en okänd DNA-profil från en brottsplats jämförs mot databaser där privatpersoner själva laddat upp sina DNA-resultat för att söka släktingar.

Om det inte finns en direkt träff kan man i stället hitta avlägsna släktingar. Utifrån de träffarna bygger släktforskare och utredare släktträd och ringar successivt in vilken person profilen kan tillhöra. Metoden fick internationellt genomslag efter att den bidrog till att identifiera en gärningsman i ett uppmärksammat amerikanskt seriemordfall, och den har därefter använts även i svenska utredningar.

Det är viktigt att skilja på stegen. Släktforskningen pekar ut en möjlig person, men den utgör inte i sig ett bevis. För att styrka en koppling tas ett nytt referensprov som jämförs direkt mot spåret från brottsplatsen. Det är den jämförelsen som redovisas i en rättssal.

Vad ett DNA-fynd betyder, och inte betyder

En DNA-träff visar att en persons material funnits på en viss plats eller ett visst föremål. Den säger däremot inte automatiskt när eller hur materialet hamnade där. Därför väger domstolar samman den tekniska bevisningen med övriga omständigheter i målet.

Rättsgenetiker anger vanligtvis resultatet som ett sannolikhetsförhållande: hur mycket mer sannolikt fyndet är om provet kommer från en viss person jämfört med en slumpmässig annan person. Kvaliteten på materialet, risken för att flera personers DNA blandats och möjligheten till kontaminering är alla faktorer som bedöms noggrant.

Så länge en misstänkt inte är dömd gäller oskuldspresumtionen. DNA-bevisning kan vara mycket stark, men den prövas alltid tillsammans med resten av utredningen innan en domstol tar ställning.

En framtid där färre fall förblir olösta

Utvecklingen pekar tydligt åt ett håll. I takt med att analysmetoderna blir känsligare och släktforskningsdatabaserna växer, ökar också chansen att gamla brott till slut kan klaras upp. För anhöriga till offer i decenniegamla fall kan det innebära svar som länge verkat omöjliga att få.