Släktspårning med DNA: polisen vill vidga användningen till oidentifierade offer

När traditionella spaningsmetoder tar slut har DNA blivit en allt viktigare pusselbit i polisarbetet. En metod som väckt särskild uppmärksamhet är så kallad forensisk genetisk genealogi, där man kombinerar DNA-analys med släktforskning för att spåra sig fram till en person via dennes släktingar.

Så fungerar tekniken. I stället för att bara jämföra ett DNA-spår mot polisens egna register laddas en profil upp i en databas med släktforskningsuppgifter. Där letar man inte efter en exakt träff, utan efter mer avlägsna släktingar som delar delar av arvsmassan. Ju mer DNA två personer delar, desto närmare är släktskapet. Utifrån dessa träffar bygger utredare sedan släktträd, ofta med hjälp av folkbokföring, kyrkböcker och andra offentliga källor, tills de kan ringa in en möjlig identitet. Metoden pekar alltså inte ut en person direkt, utan ger en riktning som måste bekräftas med ytterligare bevisning.

Det var med liknande teknik som det uppmärksammade dubbelmordet i Linköping kunde få ett genombrott efter mer än 15 år. Genombrottet visade att metoden kan lösa gamla, till synes hopplösa ärenden, men också att den är omgärdad av stränga regler i Sverige.

Polisens önskemål. Enligt uppgifter vill Polismyndigheten se ett bredare regelverk. Dagens ramar upplevs som snäva och tillåter i praktiken bara användning i ett fåtal, mycket allvarliga fall. Ett användningsområde som lyfts fram är att identifiera okända avlidna, exempelvis personer som hittats döda utan att man vet vilka de är. För anhöriga som saknar en försvunnen familjemedlem kan en identifiering ge svar efter många års ovisshet.

Integritet och avvägningar. Att koppla DNA-spår till hela släktnätverk reser samtidigt svåra integritetsfrågor. När en persons genetiska information analyseras avslöjas indirekt uppgifter även om släktingar som aldrig har lämnat något prov eller ens misstänks för något. Många av de databaser som används bygger dessutom på att privatpersoner frivilligt laddat upp sina resultat, ofta i syfte att hitta släkt, inte för att bidra till brottsutredningar. Det gör frågan om samtycke och tydliga spelregler central.

Därför handlar diskussionen inte bara om vad tekniken kan åstadkomma, utan om var gränserna ska gå. Vilka brott ska motivera släktspårning? Vilka databaser får användas? Hur länge sparas uppgifterna, och hur skyddas oskyldiga släktingar? Det är avvägningar mellan effektiv brottsbekämpning och skyddet för den personliga integriteten som lagstiftaren behöver hantera.

Vad det betyder framåt. Oavsett hur reglerna utformas illustrerar debatten hur snabbt DNA-tekniken har utvecklats. Det som för några år sedan var en fråga främst för släktforskare har blivit ett verktyg med potential att både lösa grova brott och ge identitet åt de namnlösa. För den som är intresserad av genetik och släktforskning är utvecklingen en påminnelse om att arvsmassan bär information långt utöver den enskilda individen, och att den informationen väger tungt i både etik och juridik.