Heterokromatin
Heterokromatin är den tätt packade och kompakta formen av DNA i cellkärnan, där generna oftast är inaktiva. Det utgör motsatsen till det mer öppna och avläsbara eukromatinet.
I varje cellkärna ligger vårt DNA inte fritt utslängt, utan noggrant förpackat tillsammans med proteiner i en struktur som kallas kromatin. Beroende på hur hårt detta material är ihoppackat skiljer forskare på två huvudtyper: heterokromatin och eukromatin. Heterokromatin är den täta, kondenserade varianten där DNA-trådarna är så tätt lindade att avläsningsmaskineriet i cellen har svårt att komma åt generna. Resultatet blir att gener i dessa områden ofta är avstängda eller mycket tystare än i det luftigare eukromatinet.
Heterokromatin brukar delas in i två former. Konstitutivt heterokromatin finns på samma platser i alla celler och är permanent kompakt, till exempel vid centromererna (där kromosomerna hålls ihop vid celldelning) och telomererna (kromosomernas ändar). Detta är ofta repetitivt DNA med få fungerande gener. Fakultativt heterokromatin är mer flexibelt och kan växla mellan packat och öppet tillstånd beroende på cellens behov, vävnadstyp och utvecklingsstadium.
Ett klassiskt och tydligt exempel är den ena X-kromosomen hos kvinnor. Eftersom kvinnor har två X-kromosomer, men män bara en, stängs den ena X-kromosomen i varje kvinnlig cell av för att dosen av X-gener ska bli balanserad. Den inaktiverade X-kromosomen packas ihop till tät heterokromatin och kan ses i mikroskop som en liten mörk struktur kallad Barr-kropp. Detta är ett exempel på fakultativt heterokromatin.
Vilka delar av arvsmassan som packas som heterokromatin styrs till stor del av epigenetiska markörer, alltså kemiska flaggor på DNA och på de histoner som DNA lindas runt. Sådana mönster kan föras vidare när celler delar sig och bidrar till att olika celltyper, trots identiskt DNA, använder helt olika uppsättningar gener.
För släktforskaren är heterokromatin sällan något man möter direkt, men det förklarar varför ett DNA-test inte fokuserar på de mest repetitiva och tätt packade regionerna. De delar av arvsmassan som är mest informativa för släktskap ligger i regelbundet använt DNA, medan stora heterokromatiska områden är svårare att avläsa och mindre användbara för jämförelser.