När DNA blir sista chansen att ge en okänd person tillbaka sitt namn

När en avliden person hittas utan handlingar, och där tänder, fingeravtryck eller andra spår inte räcker för en identifiering, står utredarna inför en av de svåraste uppgifterna inom kriminaltekniken: att ge en okänd människa tillbaka sitt namn. Ett fall utanför Värnamo, där en död man påträffades i ett övergivet torp för flera år sedan, aktualiserar frågan. Enligt uppgifter i public service har polisen gått ut med en efterlysning av tips, och kort därefter kunde en person DNA-testas i arbetet med att klarlägga identiteten.

Det här är ett bra tillfälle att förklara hur DNA-tekniken faktiskt fungerar i sådana här sammanhang, helt oberoende av det enskilda fallet.

Från traditionell profil till släktledtrådar

Den klassiska metoden bygger på så kallade STR-markörer. Det är korta, upprepade DNA-avsnitt som varierar mycket mellan individer. Ur ett prov skapas en profil som sedan kan jämföras direkt mot en känd person. Problemet uppstår när det inte finns någon att jämföra med. En profil är nämligen värdelös utan ett träffobjekt. Då krävs andra vägar.

En möjlighet är att jämföra mot nära anhöriga. Om det finns en misstanke om vem den avlidne kan vara, kan DNA från en förälder, ett syskon eller ett barn användas. Barn delar ungefär hälften av sitt DNA med varje förälder, och helsyskon delar i genomsnitt runt hälften av arvsmassan med varandra. Genom att mäta hur mycket DNA två prover har gemensamt kan man ofta bekräfta eller utesluta ett släktskap.

När spåret är helt kallt

Saknas kända ledtrådar kan forensisk genetisk genealogi bli aktuell. Här analyseras hundratusentals genetiska markörer, så kallade SNP:er, i stället för de få markörer som används i en vanlig profil. Resultatet laddas upp i särskilda släktforskningsdatabaser som tillåter brottsutredningar, där man letar efter avlägsna släktingar. Utifrån hur mycket DNA man delar med dessa träffar kan genealoger bygga släktträd och stegvis ringa in vilken familj den okända personen kan tillhöra.

Metoden fick sitt internationella genombrott i uppmärksammade fall utomlands, och har även använts i Sverige, bland annat vid utredningen av ett gammalt dubbelmord. Tekniken pekar dock aldrig ut någon direkt. Den ger en riktning som utredare sedan måste bekräfta med traditionella metoder.

Viktigt att minnas

Ett DNA-test i den här typen av ärenden betyder inte att en fråga är avgjord. Att en person testas kan handla om att bekräfta eller utesluta ett släktskap, jämföra prover eller stärka en hypotes. Analyser tar tid, och resultat måste tolkas noggrant. I alla utredningar gäller oskuldspresumtionen fullt ut, och att medverka i ett DNA-test säger ingenting om skuld.

Det som gör dessa berättelser hoppfulla är att tekniken hela tiden förbättras. Prover som tidigare var för nedbrutna eller för små kan i dag ibland analyseras. För anhöriga som väntat länge kan det innebära svar, och för en okänd avliden kan det till slut betyda att namnet återfår sin plats.